Vi har köpt en ny klösmöbel till odjuren katterna. Den anlände i början av veckan och har redan använts flitigt. Pysen delar glatt ut ett toppbetyg: fem av fem morrhår!

Ja här har vi sjukstuga, även om patienterna faktiskt börjar bli friska vid det här laget (peppar peppar). Det är de fyrbenta medlemmarna i familjen som fått någon läskig sjuka som satt sig i svalget/gommen/munhålan och gjort alldeles jätteont. Lillfisen sprätter visserligen omkring som vanligt och slafsar glatt i sig medicinen, men Iza blev verkligen rejält hängig och har dessutom fått gå på smärtstillande för att över huvud taget kunna äta. Även om de inte alls visade samma symptom som Zigge gjorde fanns ju hans snabba insjuknande färskt i minnet och jag trodde att jag skulle gå sönder av oro medan Iza var hos veterinären. De må vara små till växten, men utan katterna här har vi inget hem, bara massa tomrum. Hjärt befann sig dessutom i Norge, men som tur var följde papput med mig till veterinären.

Nu är det som sagt medicinering som gäller morgon och kväll, men båda katterna är nästintill symptomfria så jag hoppas innerligt att de ska bli friska och glada nu.

Utöver kattsjuka kan jag faktiskt inte dra mig till minnes vad som hänt den senaste månaden, allt annat är liksom dimmigt. Men jag vet att jag har pluggat en hel massa och varit väldans trött. Typ så.

På tal om att minnas saker satt jag häromdagen och läste igenom gamla blogginlägg. Det var ganska intressant, för även om inte allt står här blev jag ändå påmind om en massa saker jag hade glömt. Och det är ju själva poängen med att jag skriver här alls, att ha något att titta tillbaks på. Dagböcker slarvar jag bort och min stackars dator har ju havererat igen så jag är glad att jag liksom lagt all text här, på internet. Bara nu ingen slarvar bort internet. Det vore sjukt jobbigt. Förresten flyttar jag nog snart igen. Bloggen alltså. Är så trött på all reklam mellan inläggen. Tänkte bara förvarna, så mina (cirka) två läsare är beredda att uppdater sina bokmärken när det väl är dags.

Ja, det var väl det hela. Tjing!

Det här är Pysen. Mellan söndag och måndag kväll låg han hopkurad under soffan och var mest rädd för hela världen. Idag är han en nyfiken liten kille som älskar skinka och gärna bits lite i tårna. Klappas får man bara ibland, men det är hemskt mysigt att få beröm. Iza har gått från fräsande nervvrak till lugn och nyfiken, om än lite avvaktande. Själv är jag otroligt glad och överraskad över att det mitt bland all sorg och saknad finns rum för lite livsglädje och hopp. Det ena tar inte ut det andra, men det fina med hjärtat är att det kan rymmas så mycket där på en och samma gång. Det liksom växer lite, ju mer man vågar släppa in.

Om två veckor börjar år 2012 och i samma veva kommer många att börja bunkra upp med dietsoppor, grapefrukt, ofantliga mängder ägg, sjögräsextrakt eller avkok på tövatten från västra Himalaya. Ofta ackompanjerat av en laddning ångest och skuldkänslor över att ha "unnat sig" alltför mycket under julen. Lagom till den 4:e januari kommer många av oss att ge upp och känna sig om möjligt ännu mer illa till mods.

Jag förespråkar inte ett leverne som är skadligt för hälsan. Att tänka på vad man äter är jättebra, vilken kroppsform man än har. Däremot förespråkar jag en reality-check med jämna mellanrum. Även om vi alla inser att det inte är rimligt att en 40-årig kvinna är slät som en 12-åring i ansiktet. Det är inte en 30-åring heller. Och vi förstår säkert att om man böjer på kroppen uppstår det veck i varierande storlek och antal. Inget knasigt med det. Grativationen har de flesta antagligen hört talas om. Den räknas till en av universums fyra fundamentala krafter och känns inte direkt som ett hittepå. Men för säkerhets skull kan det vara nyttigt att titta in här ibland. Bara för att, liksom.

Tiden släpar sig fram men ändå hänger jag inte riktigt med. Märkligt det där, hur tid liksom är något relativt trots att vi försöker tvinga in den i fasta mått som minuter och sekunder.

Försöker injicera julstämning i kroppen. Ser både Sunes och Kurt Olssons jul. Lussefikar. Sörplar julmust i tid och otid. Kryddar allt som går att krydda med kanel. Plockar fram julkulor, glitter och stjärnor. Har julspellistan på repeat. Öppnar min julkalender. Fyller vardagsrummet med levande ljus. Men det tindrar liksom inte lika klart längre, ett tjockt täcke av saknad ligger svept över allt.

Det tar emot att erkänna hur ont det gör, för jag har själv aldrig förstått det förrän nu. Visst förstår jag väl att bandet mellan djur och människa kan vara starkt, men att det verkligen skulle kännas som att förlora en familjemedlem..
Det är i alla fall så det känns. Jag har haft husdjur nästan hela mitt liv och varit med om att de gått bort. Och jag har saknat dem, och saknar dem fortfarande ibland. Men den här känslan har jag aldrig varit med om tidigare.

Chocken har nästan lagt sig helt nu. Kvar finns saknad. Och sorg. Och det är okej. Zigge är värd det. Och i mitt knä ligger Iza och trampar.

♥

Många gånger har jag frågat Zigge vad jag skulle ta mig till om han inte fanns. Han har alltid svarat likadant, genom att spinna förnöjsamt och sträcka lite på sig så jag kunnat klia honom på magen. Det var förresten Zigges svar på allt och det har många gånger varit just det svar jag behövt. Nu spinner inte Zigge längre och jag måste själv försöka hitta ett svar på min fråga. Just idag känns det alldeles omöjligt. Jag saknar honom så att det värker i kroppen.

Jag vet att med tiden kommer jag kunna minnas Zigge med ett leende. Vara tacksam för att jag fick vara en del av hans liv. Just nu finns här bara ett stort svart hål. En familjemedlem saknas och jag kan nästan inte förstå hur en så liten kropp kan lämna ett sådant enormt tomrum efter sig.

Idag har vi varit hos veterinären (för första gången sedan katterna steriliserades för 5 år sedan). Inte alls kul. Finaste lille Zigge har problem med luftvägarna. Alldeles trött och ansträngd i andningen. Veterinären klämde, lyssnade och tog blodprov. I bästa fall är det en behandlingsbar infektion. I värsta fall är det hjärtfel. Imorgon får vi förhoppningsvis provsvaren. Usch.

Vem var det egentligen som kom på det här med att man ska hosta och nysa i armvecket istället för i handen? Vem? Händer är lätta att tvätta av. Lite jobbigare är det när det sitter ett hekto gult slem i armvecket på tröjan. Ville mest bara framföra det.

Ä.n.t.l.i.g.e.n. är det socialt accepterat att hänga upp glitter, tända stjärnor, spela bjällerklang på hög volym och frossa i lussekatter! Jag har längtat sedan slutet av september ungefär och har spelat en massa julmusik i smyg under flera veckor. Men nu kliver jag ut ur den stjärnprydda garderoben och börjar julpeppa offentligt!

Mitt favoritmellanmål/frukost är förtillfället keso med clementin och kanel. Keson smaksätter jag med en dutt apelsinjuice/saft för lite extra julfeeling. Lite som ris à la malta, fast utan förgiftning!

Och just det, även i år har jag världens bästa spellista med jullåtar. Den hittar man på Spotify genom att klicka på bilden här under. Hepp!

Tittar på reprisen av Gomorron Sverige. Ett av Sveriges största vårdbolag får kritik för stora brister samtidigt som de har ett "hemligt" bonussystem för sina chefer. Med andra ord låter de gamla och sjuka ligga och förtvina bäst de vill medan pengarna som skulle gått till vård läggs på att belöna riktigt uselt arbete. Vd:n sitter nu i morgonsoffan och säger att han tycker det är bra att de blir granskade för att granskning är en förutsättning för att de ska komma tillrätta med sånt här.

Ja, för enda anledningen att behandla människor med värdighet är ju att någon annan tittar på.
Jag kräks lite i munnen av att lyssna på hans resonemang och blir så arg att jag knappt kan tänka klart.

Ett jättefint exempel på effekterna av privatisering, förresten. Juholt må framstå som en fåntratt, men nu kan väl folk inte låta alliansen bajsa ner Sverige länge till?

 

Inatt drömde jag att jag hade en häst. En chokladbrun, gigantisk häst som hette Lorenzo (ehh, ja). Vi var bästa vänner och jag hade cowboyhatt. Bara sådär, liksom. Trevligt.

Om ungefär en vecka är statistik-kursen från helvetet över. För den här gången i alla fall. Jag kommer behöva tenta om. Och om. Och om igen. Men då är den åtminstone inte riktigt lika överhängande som den är nu. Ska bli skönt. Och innerst inne någonstans hoppas jag att mitt framtida yrkesliv inte står och faller med en ynka kurs. Jag har sjukt mycket annat att erbjuda mina framtida arbetsgivare. Jättemycket faktiskt. Försöker påminna mig om det i alla fall.

För övrigt har jag nu i snart en veckas tid gått omkring med Lou Begas "Mambo no. 5" på hjärnan. Inte mitt förstahandsval när det kommer till musik, men vissa omständigheter tycks man inte kunna råda över.

Tjing!

Vad har den där Sara för sig, måntro? Jo, hon har lite av varje för sig. Mest sitter hon och tittar på sidorna i en bok och ser formler och konstiga begrepp dansa framför ögonen. Ibland i sällskap av lite magknip av blotta tanken på den annalkande tentan. Alla har vi olika styrkor här i världen. Statistik är inte Saras styrka.

Någon gång bakar hon lite kanel- och valnötsbullar med limeglasyr för att fira kanelbullens dag. En annan gång köper hon en jättelik Gandalf-tavla på Second Hand eller planterar ljung i balkonglådan efter att med ett styng av skuldkänslor ha klippt ner pelargonerna som vägrade sluta blomma trots att det var oktober. Hon försöker nog umgås med vänner nån gång emellanåt, men har inte så mycket energi att dela med sig av för tillfället.

Plötsligt en dag tog hon en liten minisemester hemma hos mamma, med både skogspromenad och kantarellplockning. Lämnade skolböckerna hemma och åt världsgoda köttbullar hos mormor.

Så kom hon hem och ägnade en heldag åt gardin-syning.  Ungefär så.